ischa01

För några år sedan flyttade en kompis med sin familj upp till Stockholm. VI höll kontakten ett tag men sen rann det ut i sanden. Blir lätt så när man inte har så mycket gemensamt längre. För ett tag sedan kom hela familjen tillbaka till Småland och köpte hus i en stad några mil ifrån mig. Vi har inte träffats utan bara sms:at lite då och då. För ett tag sedan skrev han att hans mor blivit sjuk i cancer. Det fanns inget att göra, den hade spridit sig för mycket.
Igår beslöt jag att hälsa på henne efter mitt tandläkarbesök. Mottagningen är i samma byggnad som sjukhemmet där hon ligger inlagd. Vi träffades ofta förr när jag var yngre i och med att hennes son och jag hängde ihop jämnt. På senare år pratade vi bara när vi råkade på varandra någonstans.
En vännina till mig som jobbar där visade mig hennes rum och följde även med in. När jag såg kvinnan i sängen trodde jag att jag kommit fel. Hon var helt oigenkännlig. Naturligtvis förstod jag innan att hon inte skulle se frisk ut, men synen av den magra stackars kvinnan i sängen chockade mig. Hon kände inte igen mig och var ganska frånvarande pga sjukdom och mängder med morfin.

Gråten har suttit som en klump i halsen efter besöket. Beskedet om någons död brukar vara ett sorgligt besked, men nu önskar jag bara att hon ska få somna in och slippa ligga med dessa smärtor längre.
Jag ångrar inte att jag gick dit. Även om jag var chockad så kunde jag ta farväl.

I mina minnen så kommer hon alltid vara den glada, rappkäftade kvinna jag en gång kände!